Jag kommer nog aldrig acceptera mig själv, även om jag e smal eller tjock, narkoman eller alkolist, sjuk eller frisk, svag eller stark, duktig eller dålig. Jag kommer alltid ha något att klaga på antingen är de för mycket fett på armen eller så är mina byxor förstora. Antingen känns de super bra med ridningen och jag vill ut och tävla eller så tänker jag bara att detta kommer jag aldrig klara så duktig är jag inte. Men hur? Hur i helvete ska man övervinna alla sina negativa tankar. Hur ska jag kunna säga till mig själv att det är okej att alltid inte vara bäst?!
Visst är det så att jag vill leva ett bra liv precis som så många andra därute. Och visst kan jag faktiskt tycka och livet och se en mening med det. Men de stunder är dock korta, den sjuka delen av mig slår tillbaka så fruktansvärt fort. Jag hinner inte med själv. Jag känner mig förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte hur nästa kvart kommer se ut. Och jag är så grymt RÄDD för mig själv.
Men snälla säg inte att jag ska äta, säg inte hur jag ska göra för att få en fin kropp genom att äta. Jag kan inte höra det. De är fruktansvärt jobbigt. Och jag stänger av mig själv omedvetet.