Min ork är sämre än någonsin.
Att vara i stallet tar så mycket på min energi.
Fysiskt trött blir jag snabbt.
Psykiskt trött?
Ja de är jag nästan hela tiden!
Stallet och mina vänner får mig att överleva.
Samtidigt vill jag bara avsluta allt här och nu.
Men jag är för nyfiken på livet(Nickenyfiken typ?)
Även fast jag upplevt de mesta.
Dagarna blir allt jobbigare att ta sig igenom.
Och den lilla glöd jag har, är snart släckt.
Mina tankar tänks i dimma.
Dagarna blir suddigare.
Men mina änglar är lika klara som alltid!

---

Krossad