Jag vet helt ärligt inte vart du har tagit vägen?
Du gör allt för dom. Du är med dom jämnt! jag vet inte men de känns.
Och jag är så himnla ledsen.
Jag vet inte om jag över reagerar? som vanligt.

Jag börjar ta avstånd från mina närmaste. Inte för att jag vill utan för jag känner mig jobbig.
Och jag vill vara ensam. Ensam i mitt mörker.
Orkar inte dela med mig. Ingen förstår. Och jag är rädd
för att den person som alltid förstått inte längre förtår.

Förlåt för att jag tillät monstrena ta över mig ennu en gång.
Förlåt för att jag inte kan hålla mig vid liv.
Förlåt för att ni tvingas stå ut med mig.
Förlåt för att jag blev den person jag är.
Förlåt mig!

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur detta. Jag är så trött på allt.
På livet, på att inte kunna acceptera dess kraft.
Jag faller!