Okej, det blev ingen lydnads träning idag. För jag är alldeles för förvirrad för det.
Allt snurrar hela tiden.
Jag ser i dimma.
Och jag tror orken blåste bort med vinden.
Och kärleken, ja den är jag otroligt rädd för.

Och han ger mig komplimanger hela tiden. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Jag vet inte hur jag ska ta imot dom. Och inga komplimanger ger jag heller tillbaka. Och de fick jag klagomål på.
Jag skulle kunna säga en himla massa komplimanger. Men jag vågar inte. Jag är rädd för att han då ska hoppas på allt för mycket. Paniken inom mig växer. För jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill, men jag är så fruktansvärt rädd!

---

Snön faller. Yrar runt mitt huvud.
Lika mycket yrar jag runt på gatorna.
För att hitta rätt.
På vägen, efter många mil gåendes.
Faller jag, precis som alla tusen snöflingor.
Jag landar precis lika mjukt som dom gör.
Kylan isar i ryggen.
Men jag orkar inte bry mig.
(För kylan inombords är kallare)
Istället ligger jag där och faschineras av alla dessa snöflingor.
Så vackra
Så oskuldsfulla.
Plötsligt närmas ljudlösa steg.
Men jag ligger kvar.
Inser att dessa ljudlösa steg faktiskt är ljudlösa.
För en stund kännde jag ett hopp
om att bli räddad.
Men jag ligger ensam kvar
hjälplös i snön
kaoset

/Therése