Måndag kväll, och ångesten är betydligt mindre nu. Äntligen! Just detta tillfället har jag väntat på hela dagen!
Trodde att de skulle bli lite bättre när jag åkte hem ifrån skolan vid halv ett. Tänkte att när jag väl är hemma så lugnar den ner sig. Och det gjorde den väl litegrann. Men sedan när jag skulle åka in till stan och möta mamma igen för att gå på möte. Då blev jag överfallen av den igen.
Bilarna åkte förbi i susande fart. Och även minnena susade runt i en himla fart i huvudet.
Påmind om dom. Minnena spelas upp som en långfilm i mitt huvud.
Jag orkade inte, då. Så jag tog en paus.
Men nu är allt igång igen.
Och igentligen orkar jag inte nu heller.
Men jag tror att jag förtjänar detta.
Ett tag iallafall.

---

Den flickan hon är vaken om natten
Natten är dyrbar
för då är hon ensam och stark
Hon knackar på hos sig själv då
Dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark
Och hon ler för sig själv så liderligt och ömt
Och hon går in i någonting
Folk vill påstå att hon drömt
/Ett stycke från Lisa Ekdahls låt Främmande Fågel.

---